Den tanken har slagit mej många gånger.

Med jag är uppvuxen med världens bästa föräldrar i en liten lugn by där alla känner alla.

Som barn älskade att vara med min pappa i skogen och i båten, och med mamma var det pyssel och bak.

Jag gick i byns lilla skola, och kämpade hårt i skolan.

När jag sedan började högstadiet​, så började även mobbningen, som också fortsätter in i vuxen ålder (vuxna mobbare är värre).

Men sånt har bara givit än tjockare skinn på näsan 👃.

Vid 24 års ålder får jag mitt första underbara barn.

11 månader​ gick och då hastar vårt underbara barn nr 2 ut, alldeles för tidigt, som då är liten som en grillad kyckling 🐔, men redan från då barn nr 2 kommer ut så är denne en fighter, och klarar sej galant.

När barnen är 2 och 3 år så anar vi att de båda är extra speciella.

Vid skolåldern börjar allt krigande för barnens rättigheter.

Efter 10 och 11 års krigande och kämpande, med rättigheter och tjuriga och oförstående lärare, så får vi äntligen veta att vi har 2 barn med speciella behov.

Läkaren på bup som skulle ge oss beskedet satt redo med servetter, men då vi fick svaret så jublade vi båda föräldrar.

Äntligen har vi fått rätt, våra misstankar har äntligen bekräftats.

Jag skulle aldrig vilja vrida tillbaka klockan, eller ändra något i mitt liv.

Och kärleken till barnen är oändlig.

Jag är galet stolt över barnen.

Hemma hos oss lever vi med adhd,autism och psykisk utvecklingsstörning.

Och dessa 3 häftiga och tuffa diagnoser är vi också stolta över.

Men vem är jag förutom den krigande mamman ?

Jag har glömt bort vem Anna är.