Att vara utbränd och fortfarande kämpa för de jag vill göra.

Jag tar det lugnt och lyssnar på kroppen till 99,9% , men jag kan ju inte bara sitta inne och ruttna.

Jag hatar verkligen att så mycket​ jag inte längre kan göra pga utmattningen.

Att jag ständigt måste lyssna på kroppen och planera allt för att försöka ha en chans att klara vardagen, hatar de. . .jag var den spontana, kunde plötsligt dra ut på galna äventyr med barnen. . .men de går inte längre.

Och jag var inte den som gav mej i första taget, utan kämpade  tills det gick vägen, och så är jag fortfarande.

Men funderar på att ge upp den sidan.

Även om jag accepterat hur jag och min kropp fungerar nu som utbränd, så blir jag så ledsen då jag kämpar och försöker göra något roligt och de inte lyckas.

Och ledsen och besviken på  x&x (skriver inte ut namn) då x&x lovat att hjälpa mej vid ett speciellt tillfälle för att jag ska tex göra något roligt, men då tillfället kommer och jag är på plats så får jag ingen hjälp som utlovat, trotts överenskommelse och jag nogs förklarat hur jag vill bli hjälpt.

Då har jag ödslat så mycket onödigt tid till förberedande planering ​, som jag kunnat använt på annat sätt.

Och de misstagen gör jag ofta om och om igen, för ibland kommer jag hjälpen av x&x som planerat.

Och det är ofta jag funderar på om jag någonsin kommer bli bättre i min utbrändhet, eller kommer mitt liv vara så här.

Nä nu väntar sängen, men glöm inte att  lyssna och prata med varandra.